Ett självändamål?

När man vill framföra egen musik, då handlar det väl om att uttrycka sig och exponera sig? Men om du byter ordet "egen" till "andras" musik vad finns kvar? Jo, att exponera sig. Att få utlopp för sitt behov av uppmärksamhet. Bli bekräftad - och att under 1-2 timmar få sin del av att vara i centrum. Man ÄR någon.
Jag har själv, under nästan sex års tid spelat covers. Jag hade iofs en blygsammare position som trum-schlagare i bandet. Har inte det behovet av att ha strålkastarna riktade mot mig i 3 ggr 45 minuter. Men jag iaktog. Jag såg vilka som ville synas. Jag såg att det kom nya medlemmar, som också ville synas. Som också ville "fronta". Som tog plats. Konkurrerade. Som blev tillsagda att ta ett steg tillbaka, jämte mig. Och som inte nöjde sig med det utan lämnade. Startade eget, för att åter hitta sin plats som självutnämnd kung. I centrum.
Förstår att vissa har ett starkt behov av att bli bekräftade. Om inte varje dag, så iallafall ett par gånger i månaden. Glädjen över att få glädja andra, den kan jag förstå. Men var går gränsen för att det kan bli ett självändamål? Ett behov? Vem har roligast i stunden - dom på scenen eller dom nedanför?
Räcker det inte att få daglig uppmärksamhet från familjen? Inte för alla. Vissa har ett större behov och att få exponera sig under ett par timmar varannan vecka på en krog, ger tillfredsställelse.
Jag pratar inte om skriva eget material och viljan att framföra det. I det läget så har man något att säja, kanske ett budskap man vill sprida och resultatet visar sig från publiken. Dom ljuger inte. Men i fall där man "tar" andras musik, tar man bara det göttaste. Positiv respons från publik (förhoppningsvis).
När jag var liten, så gjorde jag som säkert många andra. Hängde ner den stora hallspegeln och ställde på golvet. Satte på en skiva och lekte stjärna. Idag har en del fortsatt och bytt ut hallspegeln mot en festpublik på krogen. Utvecklingen har gått framåt...