Två ansikten

Läser i en intervju att Anja Pärson pratar om att hon har "två ansikten". Ett, som hon plockar fram när det rör hennes idrottsutövande. En ganska självsäker, trygg och proffisionell fasad. Där vet hon vad hon ska säja. Där hon i media kan analysera sitt senaste åk, träning osv. Men hon beskriver att hon ofta levt i en kokong, där hon i långa perioder bara umgåtts med likasinnade och mycket prat har kretsat runt hennes idrottskarriär, skidåkning i allmänhet etc. Men det finns en annan sida, ett annat ansikte. Ett inte lika säkert, när man t.ex. vid middagar börjar prata politik och hon inte vet vad hon ska säja. Då kan hon inte plocka fram sitt proffsiga media-ansikte. Just det där förstår jag. Hon, liksom många andra kändisar är otroligt tränade att säja rätt, vara pålästa och visa sej självsäkra inför TV/Radio, att det nästan låter som om dom läser utantill från ett manus. Något som Herr Stenmark inte gjorde, på sin tid. Han bara stog där, och visste knappt vad han skulle säga. Kanske var likabra det.

1981

När dotera flyttade hemifrån 2002, så hjälpte jag till med lite transport. Under kvällen stötte jag på hennes mamma + familj, som kom med lite grejer. Mamman berättade att hon hittat ett kort på mig som hon tagit. Det är från våran andra lägenhet och i den föddes vår dotter (ja fast på KK). Jag skymtar videobandspelaren i den förskräckliga IKEA-bokhyllan. Den hyrde vi på Granada TV på Kungsgatan. Senare hyrde vi även en videokamera, som vi spelade in en hel del vansinnigheter med. Kul var det. Kommer ihåg att under graviditeten så hade min tjej slutat att röka, men inte jag. Jag var förpassad till balkongen (klok kvinna faktiskt). Minns att jag stog där ute i kylan och tittade in när hon gick fram o tillbaka. Jag kommer ihåg att jag tänkte ungefär:
- Detta är "mitt"....detta är "mitt".......jag ska snart bli pappa! Hur hamnade jag här?

Iallafall så konstaterar jag att jag ser ut som en liten skitunge på bilden. 22 år och snart stolt pappa. Tycker jag ser ut som 15.

Ett självändamål?

När man vill framföra egen musik, då handlar det väl om att uttrycka sig och exponera sig? Men om du byter ordet "egen" till "andras" musik vad finns kvar? Jo, att exponera sig. Att få utlopp för sitt behov av uppmärksamhet. Bli bekräftad - och att under 1-2 timmar få sin del av att vara i centrum. Man ÄR någon.
Jag har själv, under nästan sex års tid spelat covers. Jag hade iofs en blygsammare position som trum-schlagare i bandet. Har inte det behovet av att ha strålkastarna riktade mot mig i 3 ggr 45 minuter. Men jag iaktog. Jag såg vilka som ville synas. Jag såg att det kom nya medlemmar, som också ville synas. Som också ville "fronta". Som tog plats. Konkurrerade. Som blev tillsagda att ta ett steg tillbaka, jämte mig. Och som inte nöjde sig med det utan lämnade. Startade eget, för att åter hitta sin plats som självutnämnd kung. I centrum.
Förstår att vissa har ett starkt behov av att bli bekräftade. Om inte varje dag, så iallafall ett par gånger i månaden. Glädjen över att få glädja andra, den kan jag förstå. Men var går gränsen för att det kan bli ett självändamål? Ett behov? Vem har roligast i stunden - dom på scenen eller dom nedanför?
Räcker det inte att få daglig uppmärksamhet från familjen? Inte för alla. Vissa har ett större behov och att få exponera sig under ett par timmar varannan vecka på en krog, ger tillfredsställelse.
Jag pratar inte om skriva eget material och viljan att framföra det. I det läget så har man något att säja, kanske ett budskap man vill sprida och resultatet visar sig från publiken. Dom ljuger inte. Men i fall där man "tar" andras musik, tar man bara det göttaste. Positiv respons från publik (förhoppningsvis).
När jag var liten, så gjorde jag som säkert många andra. Hängde ner den stora hallspegeln och ställde på golvet. Satte på en skiva och lekte stjärna. Idag har en del fortsatt och bytt ut hallspegeln mot en festpublik på krogen. Utvecklingen har gått framåt...